Orättvist

Ibland känns livet orättvist och bara jobbigt.Jag har så många känslor men de mesta kommer i tårar.
De här var inte vad jag hade trott skulle hända,så besviken,arg och helt enkelt ledsen för allt vi fått/får utstå.
Sist vi var uppe i Karolinska i början av Maj så sa doktorn inga goda nyheter.
Sen förra året då sonen opererade in c.i så trodde vi verkligen att han skulle börja lära sig prata.Vi fick ett hopp men 3e Maj så släckte dem ljuset för oss.
De sa att Franko kommer inte troligtvis att prata.De var helt enkelt försent.Så arg och besviken på hela jävla systemet.
Att vår son ska få lida för något som varken är hans fel,vårt fel.Jag skyller på landstinget,om de bara hade fastställt från första början då omgivningen misstänkte något fel på hörseln.Men alla dessa år som gått oss förbi helt omedvetna och med feldiagnos(autism) så finns det inte så mycket och göra för Franko.Så svårt och ta in de.Har inte heller sagt till familjen,för bara att ja skriver detta så sitter ja med tårar.
Så ledsen för sonens skull.Vi måste verkligen lära oss teckenspråk.Känns omöjligt,man har lärt sig lite grunder men de behövs mer än så för att vi ska kunna kommunicera med sonen och även syskonen måste lära sig och omgivningen runt om oss.Hur det här ska  gå har jag ingen aning om.Just nu känns de tungt....